I förra veckan var jag inne på ett av stadens bankkontor. Ganska få kunder i den svala, ljusa lokalen och man kunde verkligen känna att tiden då det fysiska kontoret var stället att sköta sina affärer på, nu tillhör en förfluten tid.

Före min tur i kassan var det en dam. För att inte vara ohövlig och prata om damers ålder så nöjer jag mig med att säga ca 85 +. Med ålderns rätt pratade hon ganska högt, så det var svårt att undvika att höra hennes frågor till tjejen i kassan. Kontentan av hennes frågor efter saldobesked och uttag på tusen kronor var att ”ja, nu finns det precis täckning så att det räcker till hyran när pensionen kommit in.”

Hon hade lite svårt att få ner pengarna i plånboken, dragkedjan krånglade och fingrarna ville inte riktigt vara med. Därefter bad hon mig två gånger om ursäkt för att det tog sådan tid för henne. Hon fortsatte sen med stolthet i rösten ”jag har varit statsanställd, hela mitt liv” följt av en mer nedslagen ton ”men ändå är det precis att pensionen räcker. Den här regeringen tar verkligen allt jag har, jag hoppas verkligen att de åker all världens väg”. Hon gick ut och det var min tur.

Det gjorde verkligen ont i hjärtat att höra hur stolt hon var över sitt yrkesliv men har trots det en så låg pension att hon måste oroa sig över om den räcker. Något har gått rejält fel i Sverige när de som byggde vår välfärd måste oroa sig över om pensionen räcker. De skulle snarare ha en hedersutmärkelse med tillhörande pension som ger en tillvaro utan ekonomisk oro. Kanske något för de som år ut och år in åker till Almedalen på andras bekostnad att tänka på.